När jag var 7 år och gick i första klass så märkte mina lärare och föräldrar direkt att jag hade läs- och skriv svårigheter. Det är självklart inte så att barn lär sig läsa & skriva helt korrekt vid 7 års åldern. Men jag kastade om bokstäver och fick aldrig ihop en mening som dem flesta i min klass fick. En av dom klaraste minnen jag har från min jobbiga skolgång var att när vi skulle sitta och läsa tyst, då låtsades jag läsa boken. Den gick inte att läsa. Ingen bok gick att läsa. Jag kan se den bilden framför mig att jag bara följer mening och inte förstår dess betydelse. Jag hade en speciell lärare som heter Göta, henne gick jag till en gång i veckan. Hon lärde mig otroligt mycket. Men det räckte inte. Hon tog kontakt med en läkare i Sala som var proffs på såna här fall. Jag kommer ihåg första gången jag var hos denna läkare, mamma var med. Först så kontrollerade han att min syn var okej, och det var den. Felet var i min hjärna, jag såg ord på ett helt annat sätt än du ser dem på. På ett mycket mer komplicerat. Jag minns aldrig vad han sa att jag hade för fel. Jag kanske frågar min mamma någon dag. Men bara kanske. Jag tror jag vet vad han svarade. Men det kan ju ändå inte tyda på något bra eftersom jag fick massor med övningar jag skulle göra varje dag. En slags låt jag skulle lyssna på i en timme varje dag. Jag kan inte beskriva vad hemskt det lät. Och jag blev jämt snurrig av ljudet, någon slags ögon-lek och en text jag skulle läsa med suddiga glasögon. När jag började med dessa övningar trodde jag aldrig att det skulle göra någon skillnad. Men tack vare mina föräldrar höll jag på med dom här övningarna i 1 och ett halv år. Dom ville att jag skulle bli bättre lika mycket som jag ville det. Jag minns att jag satt och jobbade och läste både på lov och helgerna med pappa.

Jag fick börja 4:an. Men det var på gränsen, men min lärare beslutade rätt val eftersom i årskurs 4 så gjorde jag stora framsteg i skolan. Mina svårigheter släpptes. Både tack vare ödet och alla människor som ville mitt bästa. Om dem hade hjälpt mig ett år senare så kanske det hade varit för sent. Då hade jag nog haft dyslexi idag. .

Idag, nu vid 15 års ålder så skulle du aldrig ens märka på mig att jag nästan varit på väg in denna sjukdom som det faktiskt är. Men en sak jag märkt i efterhand är att min engelska inte har alla grunder från lågstadiet. Mina lärare satsade allt för att jag skulle få lära mig skriva på svenska. Men jag klarar mig ändå bra i skolan med medelbetyg. När jag träffar och ser folk som faktiskt har sjukdomen dyslexi så blir jag ledsen för deras skull och vill verkligen hjälpa dem. Mest av allt så önskar jag att dem fick den chans som jag fick och att dyslexin aldrig hann bryta ut.