De här dagarna har jag tillbringat i en liten by som inte många vet om. Isolerad från verkligheten. Jag grät och sa till mamma. Jag vill inte åka hem. Men jag vet innerst inne att jag alltid kommer återvända hit. Oavsett vad jag varit med om och hur illa jag mår. Men det tar bara olika lång tid.

Jag vaknar upp ur en mardröm. Men jag känner paniken så fort jag inser att allt hänt i verkligheten. Jag föll så hårt men han var inte där för att fånga mig. Det är allt jag vill, att vara fångad och han underlät att göra just det. Mitt hjärta är förstört.

Vi höll vårt vackra distansförhållande i liv 1 år, 10 månader och 13 dagar.  De var de bästa dagarna i mitt liv. Att han inte älskar mig längre är nog den läskigaste känslan i världen. Att inte vara älskad tillbaka. Jag vet att det gick upp och ner i vårt förhållande. Men jag ville aldrig ge upp. För kärleken till dig är starkare än något annat.

Jag kan sluta mina ögon och be att han kommer tillbaks.

Eller kan jag öppna mina ögon och gråta över att han lämnade mig.

Mitt hjärta kan vara tomt för att jag inte kan se honom.

Eller det kan vara fullt av den kärlek jag känner.

Glädjen över att jag fick chansen att lära känna honom.

Jag kan vända mig från morgondagen och sörja gårdagen.

Eller kan jag vara lycklig imorgon för att han var en del av mitt liv igår.

Jag kan gråta, stänga min själ, vara tom och vända ryggen mot livet.

Eller kan jag göra det han vill.

- Le, öppna mina ögon, älska och gå vidare.