Idag är det precis ett år sedan jag berättade för N att jag älskade honom. Jag minns den dagen som om de var igår. Jag kan se framför mig hur lycklig han blev av dem orden. Jag har aldrig sett en kille så lycklig.

Nu har vi hållit ihop i ett år. Tiden går fortare än vad man tror och ibland så önskar jag att vi kunde ses mer än vad vi gör.

Men vi har ett distansförhållande. Han bor inte här i Västerås och det har jag fått acceptera. Fast ibland så vill jag inte det...

Du kan aldrig säga att du förstår om du inte varit med om det själv. Det är tuffare än vad man tror. Man kan bara träffas på helgen och sen blir det så att det inte går för nån av oss ska bort. Då vet man att det är ytterligare en till vecka innan man får se varandra, det tar kål på en, tro mig.

Men ibland så tror jag att det stärker vår kärlek eftersom vi får sakna varandra så mycket – fast det svider där inuti.